Påskakärringens förbannelse

Det var en käring i Mostugan, som var påskakäring. Skära torsdag var hon ute om morron och stod på sitt lagårdstak och ropade: "Så långt som mitt mål höres, så all komjölk i min hytta!" Men Stoll-Erik kom just gående då, och han ropade tillbaks. "All koskit i din bytta, käring!"

Vårvinn, vervelvind – var det farligt att komma uppi. (Ej hört att man skulle spotta i den). En sådan kan ta en hel höbrea och ta med sej.

Det var en tös, som tjänade i en prästegård. De talte om att torparns ko hade kalvat. "Den koa kan jag mjölka", sa tösen. Hon band upp ett strumpeband i taket och höll en spann under och mjölkade. Rätt som det var höll hon upp. "Mjölka mer!" sa' prästen. "Nej, det är inte värt, för då dör kon", sa tösen. "Det gör inget, jag skall betala för henne", sa prästen. Kon dog. Det gick rasane för tösa. De sa, att kapten Eli hade lärt henne. Hon var kapten för alla häxor, och hennes huvudskål och smörjehorn ligger i Göta hovrätt. De avrättade henne och brände henne.

Det var en knekt, som sköt ner en påskakäring, hon dråsade ner och slog sej, så hon ble halt.

Det var en påskakäring, som sa': "Upp å här an åt Helsikes land!" En knalle ville följa efter. Han smörjade sin käpp och sa': "Upp å ner." Han fick åka upp och ner i korsten. "Så säjer inte farmor, hon säjer: "Upp å här an åt Helsikes land", sa' en liten tös då.

Det samlade sej en hoper påskakäringar i en stuga i Låmmsjö - de dansade och hoppade nakna och slog varandra med käppar och ropade: "Känner du inte den, så känner du la den. Det luktar färskt fes i vår farsta." Så var det några skjutspojkar, som hade hört och sett dem. De mötte en gubbe och frågade, vart han skulle gå. "Jag går vart som det bär", sa' han. Då sa' de, att han skulle gå till Låmmsjö, för där var lekstuga. Ja, han gick dit, men han var aldrig riktig se'n.