Orättvisans gast

Det var en pojk, som jag litar på, som skulle gå till en kvarn en kväll, ock när han kom till ett led, så kom det en tvärs över vägen, som var så lång, så huvudet var upp över skogen, ock kluven var han högt uppåt. Ock så skrek han:
»Orätt, orätt».

Det var en gast, som går till dommedag, ock har ingen vila förr. Så den som flyttar råmärken, det blir en gast av den. Fast det är väl allt bra grymt.

Källa: Bärnhard Karlgren 1909: Folksägner från Mo och Tveta härader: Upptecknade på folkmål. Stockholm (Svenska landsmål och svenskt folkliv B2). S. 1-53.