Näcken och sjöfrun

Det var en som hade lärt sej spela av näcken. Han hade gått ner under en bro och satt sej med sin fiol och hört något i vattnet; det var pengar, antar jag. Det var en torsdagsnatt. Då kom näcken och frågade, om han skulle ställa fiolen efter fingrarna eller fingrarna efter fiolen. Hade han då sagt, att han ville att fingrarna skulle bli ställda efter fiolen, så hade näcken huggit av dem, tror jag. Karlen fick lära sej spela, och en gång när han spelade i en lekestuga, var det en piga, som inte rådde med att sluta dansa och han själv rådde inte med att sluta spela. Men så var det en piga, som inte hade varit med i lekestugan, hon kom in och gick fram och skar av strängarna på fiolen.

Binda näcken okänd sed. Han kunde visa sig som en häst, men L har ej hört, att barn red på honom.

Sjöfrua – hon var så stor, så hon kunde skreva över två stora berg. Hon hade ett grant slott på sjöbotten. Har ej hört, att hon hade kreatur. Hon rådde om fisken, och sådana fiskare, som höll sej väl med henne och hävde pengar i vattnet till henne, fick mycket fisk.

Brunnsgubben skrämde de barn med.

Intet minns av "fördolt vatten" e.d. Men det var en knekt, som sa' "Jag ska gå och fiska i en sjö, som fan inte har makt med." Han drunknade och blev i sjön.