Mysteriet vid Stollhålet

Bärgfrun hon var inte till abbas med, hon. Min karl var på hemvägen en kväll, ock som han gick förbi Stollhålet, så stupade han ock drösade ikull. Då började det skratta, så att det rungade i klipporna. Han blev arg, förstås, ock tyckte: »Skratta lagom, du, din leding», ock så svor han väl en värs, kan jag tro. Men det hade allt varit likare att tiga, för efter det blev han alldeles vild ock såg varken till höger eller vänster, utan gnodde på som en stolle, rock inte råkade han hem på hela natten. Men när solen gick upp på morgonen, kom han till sig igän, ock då var han kommen här förbi Hästbron ock långt ner på Sjöhults ägor.

Källa: Bärnhard Karlgren 1909: Folksägner från Mo och Tveta härader: Upptecknade på folkmål. Stockholm (Svenska landsmål och svenskt folkliv B2). S. 1-53.