Mörkrets hemligheter

Jag har väl aldrig tuff rädd för gastar eljes, men en gång blev jag då riktigt rädd. Jag hade arbetat i Granarpskogen åt en bonde. Han hade gett sig av före, ock jag skulle väl komma efter hem till honom ock äta. Det var mellan 10 ock 11. Det var så beckande mörkt, så en säg inte näven för sig. Jag grundade väl inte på något, men som jag gick förbi Körsbärget, kom det stickande något ock skubbade till mig på sidan. Jag tog tag i det med näven, ock då var det som en karl med bindtröja. Men då rök det bort så kvickt så kvickt. så. När jag kom fram, sa jag aldrig ett ord, för det är aldrig bra att tala om sådant samme kväll en ser det. Men gumman hon tyckte väl. jag såg lite konstig ut, ock frågade: »Vad är det med dig i kväll, Petter?» Då rådde jag inte bärga mig, så jag talade om det. Då för¬stod de, att jag hade sett ägogasten. De hade sett honom många gånger, ock bonden själv kunde se honom på ljuse dagen.
Eljest är det inte många som rår med se sådant om dagen. Han sa, han brukade gå där ock vanka, rätt lik en annan karl, svart¬klädd ock med stora träskor, ock han sa aldrig ingenting. Han hade väl förstås flyttat ägomärken, när han var i livet, ock blivit tvungen att gå där sen.
Men aldrig hade jag något ont av det, att jag talade om det på kvällen. Men hade jag sagt något till honom, hade jag nog fått mig en torving'.

Källa: Bärnhard Karlgren 1909: Folksägner från Mo och Tveta härader: Upptecknade på folkmål. Stockholm (Svenska landsmål och svenskt folkliv B2). S. 1-53.