Drakormar och folktro

Drakormar såg de förr. Det var en strykare, som slog ihjäl en på Dumme mosse och hängde upp den på gränsmärket mellan Tveta och Mo härader. Han hade huggit sej en ale-val, för ale var blodträ, och slagit ihjäl drakormen. Häradsborna tog med en båtshake och putte ner drakormen i en grop, som de hande grävt i mossen. Ormen var flera alnar lång, sa' far.

På Nyrörs mosse var en orm med huvud så stort som ett kalvhuvud, det var en drakorm. Som barn såg vi en vit och en svart orm i sällskap; då skall draken inte vara långt borta. Draken kunde flyga och spruta eld.

Hjulormar slog sej i ring och rullade som hjul och förföljde folk.

Tomtormar ville de inte döda förr. De gav dem mjölk. Det var tur att ha dem. De höll sej mycket i risdynger och la' sina ägg.

En piga satt och mjölkade och rätt som det var, så somnade hon. Det var folk, som gav akt på, att det kom en orm ur munnen på henne och drack mjölk ur mjölkspannen, och se'n rann han in i henne igen. Han kunde söva henne, så ofta han ville rinna ut. Och i Värnamo var det en piga rätt nyligen, som hade fått en orm i sej.

Den som slår ihjäl ormar, får inte göra annat än slå ormar.

Ormhövdingen – det var detsamma som draken.

En knekt härifrån och en gubbe från Rösjön vid Häljabo var ute och ljustra. "Här ä en gädda", sa knekten. "Hugg då, Rapp!" sa gubben. "Nej, kom och se på henne!" sa Rapp. Det var en gädda stor som en timmerstock. De tordes inte röra henne.