Det svarta spöket

Jonsson han var allt en rackare han, ock abbas med honom var det inte mycket med1, för den lede jälpte honom allt. Ja han förstod sig då på tjuveri riktigt, ock det fast det var en sådan patron. De sa, han stal tackjärn i masugnarna. Hur det var med det, det vet jag väl inte, ock det fick de aldrig någon vetenskap om. Han blev stämd en gång, ock då var där en dräng hos honom, som skulle vittna om järnet. Men innan han for till tinget, fick han en sup av honom, ock , han dog på stund. Patron han förgav honom förstås, så det blev inget med det. Men sju år efteråt var det en krogpiga som 'kom till tala om saken. Ock då grävde de upp honom. Ock fast han hade legat så länge, så var han ackurat sådan, som när de begravde honom, ock en kryddkvast», som krogpigan hade givit honom i handen, var alldeles frisk, ock inte en enda blomma var sörnad. Det kostade allt pängar att muta ner det där, ändå.

Men hur mycket han hade stulet, så blev han mycket gäldskyldig, när han var bliven gammal. Men det gick aldrig att kräva honom, för han sa, att »den förste, som kommer ock vill ha pängar, den skjuter jag». Då gick de» till en jurist, som hette Pettersson, ock frågade honom, om han hade rätt till det. »Det blixtrar väl, innan det jordslär»2, sa han. Ock då gick de till honom. Men när de kom på gården, var det allt han som fick skottet själv, för så snart han fick se dem, så var det han som föll ned död på fläcken.
Men när han var död, fick de titt som ofta se vagnar körandes upp på gården, ock de åkte runt ikring gården. Ock det var ett stort spöke, som körde med svarta oxar, ock elden han lyste under klövarna. Så nog fick folk reda på vad han gick för.
Ja, han har väl igän det, där han nu är, det är väl säkert.

Källa: Bärnhard Karlgren 1909: Folksägner från Mo och Tveta härader: Upptecknade på folkmål. Stockholm (Svenska landsmål och svenskt folkliv B2). S. 1-53.