Bärgfrun och Stollahåleti

Fordomtima tänkte de spränga en väg tvärs igenom bärget Men när de hade kommit säxti alnar inåt, så kom bärgfrun farande. »Låt bli det där», sa hon, »för ni fördärvar ju mina sängstammar». Ock de fick lov att sluta med hela affären. Det var väl några stollar som hade kommit upp med det, kan jag tro, ock därför så kallar de det Stollahåleti än i dag.

Nu är det igänrasat, men förr var det allt spöken där om kvällarna. En kunde höra, när en gick förbi, hur det smackade ock smackade som till en häst. Det var de därinne i bärget som red i klipporna. Ock ibland kunde en se en stor, vit fläck, som flög utifrån Stollahålet bortåt kyrkan. Då blev det väl alltid någon som slog ijäl sig, eller en annan olycka i socknen.

Ja nu får en aldrig se hänne mer, men förr, när de sprängde, 'fick bärgbrytarna titt ock tätt se hänne högt uppe på bärgklipporna: riktigt stor var hon ock vit till färgen. Ock då ropade hon, så det rungade efter det: »Nu!» skrek hon. Då blev det alltid någon olycka då med. Men innan hon ropade, var de aldrig rädda däruppe. Jag har väl inte så noga reda på det, men förr i tiden visste de riktigt besked om hänne.

Källa: Bärnhard Karlgren 1909: Folksägner från Mo och Tveta härader: Upptecknade på folkmål. Stockholm (Svenska landsmål och svenskt folkliv B2). S. 1-53.