Rasmus och hästen

Det var en som hette Rasmus i Hammerdal som var en duktig djurläkare, fast han ju inte hade gått och lärt sej något. Han kunde ändå. Och han kunde mycket annat också. En gång blev han kallad till Krokvåg, för det var en bonde där som hade en häst som hade "förlore" sej i ryggen, så ryggraden var på ett ställe som nedfallen bak. Men han tog hästen hem till Hammerdal och hade henne en tid hos sej, och han fick henne bra också. Men då han då kom hem med henne, då hade han kört med henne från Stugun till Krokvåg, och det är nog fem mil det, så hon var ju trött då dom kom fram. Så då han skulle fara var ju hon för trött, så han ville födorådsgubben i gården skulle låna dom sin häst för den där vägen tillbaka. Men han neka. Så dom skulle då bli tvungen ta samma häst igen. Men då kom 'n Rasmus in i stallet, och då sa'n: "Ja, Docka, du måste springa du, men 'n Pålle ska få slita ont för det." Pålle, det var födorådsgubbens häst. Och jag var dräng där då och var i stallet, jag skulle skjusse 'n, så jag hörde själv att han sa det där. Och jag körde, men hästen fick inte ett strå blött på sej. Men hemma hade dom trott 'n Pålle skulle dö, för han blev alldeles blöt där han stod och syntes vara alldeles slut. Men då jag kom hem och ledde in märra, då börja han på torka. Och då tala jag också om vad 'n Rasmus hade sagt.

Källa: Ella Odstedt 2004: Norrländsk folktradition. Uppsala. s. 134