Mysteriet om björnen

Jag hade en faster i Fullsjön som hette Lisbet, och hon var nygift då, och det kom en tiggarlapp till henne på vintern och ville ha mat. Och då hade dom nog agan utav (respekt för) lapparna i gamla tider, för dom var ansedd att kunna trolla, så hon gav honom mat och var snäll emot honom. Men då sa han, då han gick: "Ifall du får si mej nån gång, jag kommer och går genom kräkhopen på tevalla [öppen plats utanför den inhägnade fäbodvallen], så behöver du inte bli rädd, jag ska inte göra dej någe."

Och så en morgon häri buan på sommarn, då hon hade löst ut kräka så dom var på tevalln, och hon höll på att ränsa fjöset innan hon skulle fara ut och jet (valla), fick hon se en björn som kom och gick genom kräkhopen, och han tittade så på henne men rörde inga kräk, och så for han åt skogen. Men jag kommer inte ihåg då om det var till Sörviken eller Görvik han for, och där rev han två eller tre hästar.

Då kom hon ihåg vad den där lappen hade sagt och förstod att det var han. Det tör snart ta på vara hundra år sen det där hände.

Det gick inte att skjuta såna där björnar, det bet inga kuler, bara silverkula. Men jag har hört att dom en gång fann bälte och slira och kniven då dom hade flege (flått) en sån där björn. Men jag vet inte var det var nånstans, det var inte här.

Källa: Ella Odstedt 2004: Norrländsk folktradition. Uppsala. s.147