Jätten och stenen

Det låg en sten på Skatteby gärde, som var så stor som huset här. Ock då inbillade de mig, att det var en jätte som hade kastat mot kyrkan. Ock då stod han med ena foten på Tockneön och den andra vid Stenvrets land på södra landet; ock det var en halv mil emellan. Han skulle kasta stenen, så den skulle ta ner kyrktornet, för jättarne var så förhatliga på kyrkorna. Män han kastade för högt, så det flög över kyrkan, ock så föll han ner på Skatteby gärde. - Det trodde jag inte, fast jag var barn; men det tyckte jag var en omöjlighet. Det var inbillningar.

Källa: Hilding Celander 1922: Närkiska folkminnen. Från Lillkyrka ock Vinön. Uppsala (Bidrag till kännedomen om svenska landsmålen ock svenskt folkliv XVI:3). S. 79.