Själsliga vandringar i Lappland

De tala om att sådana som har nytta av det sjätte sinnet kan lämna kroppen och ge sig ut på vandring. Det var en pastor i Romelanda — vad var det han hette? — som fick ett pastorat i Lappland. Då sa han till sin fru: "Jag ska resa dit upp och se på prästgården och kyrkan." Han reste och hade att göra en hel vecka dit och tillbaka. Han gick in till en lapp, som hette Nial. Han bodde intill kyrkan. Och där fick han bröd och mjölk; de var så goa på'n. Så frågade prästen: "Är det sant, att lapparna kan trolla?" "Som är sant och somt är lögn", svarade Nial. "Kan fader Nial säga mig, vad min hustru gör nu?" frågade prästen. Det var en onsdag." Om en timme ska jag säga det", sa Nial.

Och så gick han ut i häbbart, och när han kom in igen, hade han renskinnspäls och stövlar och lapphuva på sej. "Säg nu inget till mej på en timme!" sa han. Sedan la' han sej på en kudde på golvet. Han andades inte och såg ut, som om han varit död. Timmen gick. Så satte gubben sig upp. "Hon håller på och bakar bröd i köket. Bägge hennes gullringar låg på skänken. Jag tog den ene och stack ner den i vedlådan vid spisen", sa han.

När de talat slut, begav sig prästen hem. När han var hemkommen, sa han till sin hustru: "Har här varit någon och sökt mej?" Hon svarade: "Här har inte varit någon annan än en lappgubbe. Han kom till mej i onsdags, när jag bakade, och när han hade gått, saknade jag den ene guldringen. Jag kan inte tro, att gubben tog den, för då hade han la tagit bägge. Jag har letat överallt men inte kunnat finna den." Då stack prästen ner näven i vedlådan och tog upp ringen.

Den paschasia har jag hört av gamla. De sa, att prästen blev som en drömmare efter den händelsen, och han kunde aldrig präka mer.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1949: Hallandssägner. Göteborg. S. 149-150