Rask och sjöjungfrun

Det var en skeppare, som hette Rask. Till honom kom en så grann fru och ville, att han skulle ta med sig sex tunnor råg åt henne, och när de hade kommit mitt ut på sjön, sa hon, att hon var hemma, så då skulle rågen lastas av. Skepparn skulle bara kasta säckarna i sjön, sa hon. Så skulle han följa med henne och få betalt. "Tag mig i hand och hoppa", sa hon, och med detsamma kom de in i en stor sal i sjön. Där satt en gammal blind gubbe.
"Det luktar kristen", sa gubben, "kom, så får jag dra krokfinger!" Sjöjungfrun sa till skepparn, att han skulle räcka gubben en ankarklo. "Inte så dåligt, inte så dåligt", sa gubben.
Så fick skepparn en näsduk med tre knutar på. "När du nu kommer i teget, så kan du lösa upp en knut, och vill du, att det ska gå riktigt fort, så kan du lösa den andra, men lös aldrig upp den tredje!" Beget, det är då det är alldeles stilla.

Så en gång, då han hade varit i stan, så var det så lugnt, att alla segel hängde slaka, och skutan var hårt lastad, men Rask var inte alldeles nykter, så han löste upp den första knuten och skulle i väg ändå. Seglen fylldes, och alla tittade och blev förvånade. Så ville han ha bättre fart och löste upp den andra knuten med, och då gick skutan, så vattnet fräste. Sedan måtte han väl ha löst den tredje knuten också, för de såg aldrig till honom mer.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1949: Hallandssägner. Göteborg. S. 35