Jätten och bondens pengar

På Höråsen finns en stengrotta, som heter Jättestugan därför att där fanns jättar. Så var det en gubbe i socknen, som brukade gå upp på Höråsen och trilla ner sten i Jättestugan. Men en gång när han just skulle börja igen, så kom jätten upp i hålet, och arg var han. "Vad vill du, som håller ett sånt leverne?" röt jätten. Gubben blev rädd och visste inte, vad han skulle hitta på. Men så sa han: "Jo, jag ville låna pengar." Nå, det sade nu jätten ingenting om, men hur mycket ville bonden ha då? "Jo, skall det vara, så skall det vara 500 daler", drog bonden till. "Det kan du få", sa jätten, "men jag skall ha igen dem promt inom år och dag, annars går det dej inte väl. "Jo, det skulle nog bli bra, och så fick han sina pengar.

När så bonden kom hem igen, så lade han alla pengarna på kistbottnen med detsamma, för han tordes inte använda dem. Året efter på utsatt dag var bonden på berget igen och började trilla sten. Och rätt vad det var kom där en gammal rälig käring upp i hålet. "Skall man då inte kunna få ha fred ens när man nyss har blivit änka?" tjöt käringen. "Änka, var är då Hågen?" frågte bonden. "Jo", sa käringen, "alla tre bröderna var på bröllop i Skåne, men där blev de ihjälslagna av trumslagarn.' Det var Hågen i Höråsen och Tore i Togåsen och Axel i Axelskulle." — "Jaså", sa bonden, och så gick han hem och behöll alla pengarna.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1949: Hallandssägner. Göteborg. S. 50