Vättarnas hämnd på gården

Vättar var ett slags småfolk, som bodde vid gårdar och dikeskanter. Gränsen mellan Laholms landsförsamling och Skummeslövs församling var förr ett ganska djupt och brett dike, vari de hade sitt tillhåll. På kvällarna syntes små klara ljus brinna upp ur jorden, ungefär tio centimeter höga. Dessa kallades vätteljus. Ljusen voro av någon brun, hård metall, av vilka en del finnas kvar ännu, men de brinna inte, då de kommit i människohänder.

Det fick aldrig förekomma, att man hällde ut kokhett vatten på marken, ty då skållades vättarna. Dessa vättar visade sig aldrig för vuxna personer men däremot ofta för barn.

På en gård som låg vid Marbäcksgränsen kommo vättarna alltid fram och lekte med barnen, då dessa voro lämnade ensamma hemma. Så en dag talade barnen om för sin mor, hur roligt de hade, när föräldrarna voro borta, att små dockor kommo fram ur golvet och lekte med dem. Modern frågade då noga, varifrån dockorna kommit, varvid barnen visade ett litet hål vid golvlisten och sade: "Här, mor, kommer de upp." För att förhindra vättarnas återkomst hällde då modern kok-hett vatten i hålet ner i deras boningar. Men efter endast några dagar brann gården. Husbondfolket hörde därvid små klena röster säga: "Ni skålla oss först, nu bränna vi er."

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1949: Hallandssägner. Göteborg. S. 81