Stark kärlek i kris

Det var en som blev gift med ena, som var så stark. Det var när digerdöden hade varit. Han var alldeles ensam på sin trakt och gav sej ut för att se, om han kunde se det rök nånstans. Han kom upp på en kulle och fick se, att det rök ur en skorsten och gick till det stället, och där var ett fruntimmer och de kom överens om, att de skulle vara ihop.

När de var hos prästen och vigdes, skulle prästen ha lite betalt. Hon hade varit arbetare vid ett järnbruk och hade tagit en hoper järn med sej i förklät, och det gav hon prästen till betalning, lät det drösa på golvet.

En häst hade de. En gång hade de glömt bindslet. Då tog hon ett järnspett och snodde om halsen på hästen.

En gång skulle de sko hästen. Så var skon för krapper. Han ville gå till smedjan med den, men hon sa, att det var inte nödvändigt. Hon tog hästskon och töjde ut den med händerna. "Är du så stark och har tatt stryk av mej", sa han då. Han hade inte varit snäll vid henne. "Ja, hade jag inte rättat mej efter vad prästen sa, så hade jag längesedan gjort mos av dej", sa hon då. — Hon hette Frebo langa.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1949: Hallandssägner. Göteborg. S. 48