Skomakaren och dottern

Det var en skomakare, som hade en dotter, som var mara. Skomakaren satt och arbetade till långt på kvällen. Dottern låg och sov. Rätt vad det var stod hon upp och ruskade på sej och sa: "Långt å kallt te Knarren." Det var vinter och kusligt. Men skomakaren tog spannremmen och slog till henne med den, daljade henne några slag, så hon blev vaken. Sen gick hon inte mara mer. — Hon skulle ha satt sej på bröstet på sin fästeman.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1949: Hallandssägner. Göteborg. S. 139