Gullringe sten och spöken

Det var en riksdagsman i Äskhult, som var så illa arg på barn, som tiggde. Han tog en tiggarpojk och band i rumpen på hästen och satte sig opp och red nedför liderna, och pojken slog huvudet mot en sten och dog. Den stenen kallas Gullringe sten. Där har spökat. Vi hade så mycket blekne och vävne, som vi hade lagt ut och vaktade. Jag var med. Då fick jag höra jämmer, det tog till och det var så svårt att höra't. Det varade emot en halvtimme. Jag hade en hund med mej, och han var så rädd, så han teg som en sten. Det var den ende gast, jag hört.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1949: Hallandssägner. Göteborg. S. 110