Folkmedicin och vidskepelse

Håll. För håll skulle en ta och mala fint glas, helst kristall, så det blev som siktemjöl och äta det, så skulle hållet gå bort.
Kistenavrar. Kistenavrar fick barnet, om mora hade suttit på en kista och den hade gått ihop, om låset hade smällt igen. Då skulle hon ta barnet och lägga det i kistan sju gånger och låsa den riktigt varje gång. Det gjorde mamma med min bror i Pilagården.
Matleda. Det var en som hette Anna, hon hade fått matalaja, så hon ville inte äta. Då tog hon gråsvin, som ligger under stenar, och torka dem och malde sönder dem. Så rörde hon det i mjölk eller vatten och tog in, och hon blev alldeles bra och fick igen matlusten.
Nässlekulor. Om mora hade suttit på en nässla, fick barnet nässlekulor i änden. Då skulle man plocka nässlor och bränna dem och ta askan och lägga i vatten. Det vattnet skulle man sedan tvätta barnet i.
Piggar. Piggar tog de bort genom att tvätta dem med vatten, som de hade blandat upp med mull, som de hämtat på kyrkogården.
När de hade piggar, brukte de ta en klut och stryka över piggarna och så gräva ner kluten i jorden, och när den var rutten, var piggarna borte.
Ringmask. Om man hade ringmaskar, skulle man rita med en nål på såret och sedan rita på en mur.
Römarker i ansiktet kunde man skriva bort med en femudd på en mur. Då skulle man ta en nål och först skriva i ansiktet och sedan på muren. Om det sedan kom någon och tog på muren, så fick han römarken.
Russlevessleblåst. Det finns små djur, som springer i gärds¬gårdar. Det är visst hermeliner, men vi kallar dem russlevessler. De är farliga. Mormor var alltid så rädd, att vi skulle gå till en sådan, om vi såg henne, för då kunde vi bli russlevessleblåsta. Då fick man blåsor på hela kroppen, och då skulle man gå till ett berg och plocka älvablexter. Det är en liten svart mossa. Så la man det i vatten och tvätta sej med det och då försvann blåsorna.
Ryggskott. Om det var någon som hade ryggskott, skulle man försöka förarga honom väldigt eller göra så han blev illa rädd. Man kunde slå kallt vatten nerpå ryggen på honom eller ock släppa ner en nyckelknippa.
Stolsteg, storsteg. Om de vred runt en stol på ett ben och sedan trampade där stolbenet varit, fick de ont i ögonen och det kallade de stolsteg. Hur de skulle bota det, hörde jag aldrig.
Om de lea på en stol på två ben, sa alltid de gamle till barnen: "Sitt inte så på stolen!" Då kunde ögonen svullna upp och det kallte de storsteg.
Sängvätare. Sängvätare skulle äta en råtta för att bli bra. De talte om att Johan i Sätinge gjorde det. De koka den nog.
Tungspenen. Det fanns de som kunde få tungspenen ner¬fallen, men Johanna i Tostorp kunde lyfta upp den med ett skedskaft.
Vårtor. Vårtor kunde man alltid få bort, om man tog handen på en död och strök över vårtorna. Det skulle vara en karl på ett fruntimmer och tvärtom.
Vårtor kan man knyta bort. Då ska man bara ta en tråd och knyta om varje vårta och så gå och lägga den tran under en jordfast sten. Och när den sen har ruttnat, så är också vårtorna borte. — Eller ock kunde man ta handen på en död och stryka över vårtorna, så blev de borte. — Anton på Gärdet hade fått en vårta på nästippen och han tvätta sej i det regnvattnet, som blev i hålan på en koskit.
Örsprång. Om det var någon som hade örsprång, skulle man försöka få en mor att mjölka i örat, för då gick det bort.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1944: Våra gamla berätta - Folkminnen från västsverige. Göteborg. s.99-101