Langakärrsgastens rop

Människor, som var mördade eller komna våldsamt bort, blev gastar och gick tills de kom i vigd jord. Det var en här, som hade blivit mördad och lagd på marken med lite mossa över sig, och folk fick ingen ro för honom. Då flyttade de honom och lade honom mellan två flata stenar, men det blev ingen ro då heller. Då grävde de ner honom i ett kärr och slog en ekepåle igenom honom, och sen har han inte synts till. Men han skriker mot ont väder. "Langakärrsgasten skriker", sa de alltid förr.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1949: Hallandssägner. Göteborg. S. 119-120