Fångad av medlidande

I Väggarp i Rävinge hade de fångat näcken och hade honom och körde märgel med. De vågade inte ta av honom betslet, så han kunde inte få mat tillräckligt, och därför var han mycket magrare än de andra hästarna. Så kom det en gumma en dag, och hon tyckte det var synd om hästen, och så tog hon av betslet, och då försvann hästen.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1949: Hallandssägner. Göteborg. S. 30