Tomtens magiska makt

Min farmor var födder i Kind, i Kalvs socken på en gård som heter Styrshult. Där voro två bönder. Den ene hade en tomte, och den bonden var riker som ett troll. Men den andre, det var min farmorsfar, han hade ingen tomte, han, och han blev utfattig, för tomten drog ifrån honom och till den andre.

Men tomten skulle ha gille var julafton, om han skulle trivas. Det skulle vara vitgröt och fisk och ett kvarter brännvin. På det andra stället hos min farmor hade de en gammal gubbe, som levde. Det var således min farmorsfarfar. Och så en julafton, så sa gubben:

— Jag ska gå ut på darra (granngårds) loge och se, vad de satt ut till sin tomte.

Ja, han gick. Men när han hitte brännvinet, så drack han ur det och pissade i flaskan i stället. När han sen gick in igen, fick han en örfil, så han datt på ändan. Och sen var han aldrig frisker en dag, så länge han levde.

Men sen dabbade de sig på det stället, där de hade tomten. Bonden la sig på logen en natt och vaktade ut tomten. Och då kom den med två strån och pustade och stönte alldeles faseligt.

— Tyckte du det var att stöna för — två strå, sa bonden försmädligt.
— Det kan bli minner, sa tomten ilsket.

Och sen flyttade tomten, och de blevo rent utfattiga på det stället också.