Tåssan och nyårsnatten

Min farfar var född i Källsjö socken. Men sen flyttade han till Barkhult i Svartsjö socken och köpte en gård där. En höst gick de och togo av säd. Då var där en groda, som var i vägen för dem jämt. Farfar ville inte skada denna tåssan precis. men till slut blev han förargad, för hon hoppade mitt för honom, så han tordes inte arbeta som han ville. Så tog han ett halmstrå och band om kroppen på tåssan och knöt till ordentligt. Sen blev tåssan borta.

Precis klockan tolv på nyårsnatten knackade det på dörren. Farfar gick ut och öppnade och de undrade, vad det var för en, som kom mitt på nyårsnatten. Då stod där en skjuts med häst och släde utanför dörren och en karl stod och hade knackat. Farfar kände inte denne karlen och hade aldrig sett honom förr. När farfar öppnade dörren, så sa den främmande: "Den mannen som knöt bandet om min hustru, han skall vara snäll och följa med och lösa det." För se, eftersom bandet var knutet av en kristen människa, så kunde de inte lösa' det själva. Farfar var inte glad att följa med, för han förstod ju att det inte var någon riktig människa, han hade att göra med, men den främmande var så pass allvarsam, så farfar tordes inte anm. t än att följa med till slut.

Vart de körde, bågar jag inte, om farfar sa, men till slut kom de till ett berg, och där gick mannen in och farfar måste följa med. Därinne låg en kvinna och hon hade halmstrået om livet. Farfar löste upp bandet. Det gick lätt för honom, fast de andra inte hade maktat det. Sen fick han gå.

När han gick bort mot dörren, hörde han, att det var någon, son-i viskade till honom: "Se upp när du går genom dörren, för de kommer att slänga na't efter dig och slå ihjäl dig!"

När han kom till dörren, hörde han, hur det ven i luften efter honom och så kom en tung järnstång farande. Men farfar hoppade åt sidan. Kastet råkade honom inte. Sen fick han brått att komma genom dörren och ut. Han fick ett fasligt göre att komma hem. De skjutsade honom inte och han råkde inte och visste inte, var han var. Till slut kom han likaväl hem.

Men han trodde, att den kvinnan, som varnade honom, den slogo de ihjäl.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1949: Hallandssägner. Göteborg. S. 43-44