Smeden och Skam

Det var en fattig smed i Småland, som alltid hade otur. För att slutligen råda bot för detta ingick han förbund med Skam. Denne gick med härpå mot villkor, att han skulle få komma och hämta smeden efter vissa år.
Nu lyckades smeden i allt vad han gjorde. Han kunde rent av göra vidunderliga saker. De mest bångstyriga hästar, som ingen vågade sig på att sko, skötte han mycket behändigt. Han kapade av hästens fötter vid hasen, satte fast foten i skruvstädet, lade så skon på, nitade till sömmen, och sen satte han fast foten vid hästens ben, och allt var klart och färdigt. Smeden gnäggade av belåtenhet. Han behövde varken frukta för hästens sparkar eller riva sig på de rostiga sömmen. Även i en del andra affärer var Skam hans biträde och rådgivare.
Men när den avtalade tiden var till ända, kom denne för att hämta smeden. Denne var ej hågad att följa med och försökte fri sig. Han bad Skam kliva upp i en hög björk, som stod vid smedjeväggen och riva ned ett skatbo från toppen, medan han tog farväl av sin hustru. Skam anade ej oråd och försökte äntra sig upp i trädet.
Nu var det så, att strax intill bodde en trollkunnig gumma, som hette Kitta. Smeden bad henne läsa en trollformel, så att Skam ej kunde komma ned från björken.
Om en stund var smeden tillbaka, men hur Skam vred och slet i grenarna kunde han ej komma någon vart. Smeden bad honom skynda sig, ty han frös. Slutligen började han håna honom.
"Nej", sade Skam, "här är det förgjort, och det är nog du, som hittat på det här knepet". — "Nä", sade mannen, "kan du ej komma ned, får du väl sitta där, men inte hjälper jag dig".
Till sist måste Skam tigga om att bli befriad. "Ja", sade smeden, "men på det villkoret, att du inte visar dig här på femton år". Det måste han slutligen gå med på.
Så gingo åren, och smeden glömde bort händelsen vid den gamla björken, men en dag stod Skam ånyo och gläntade på dörren till smedjan och frågade, om han var resfärdig.
"Ja, strax", svarade smeden, "jag skall bara in och säga farväl till min hustru, men", tillade han, "du som är så flink och händig kan gärna göra mig en tjänst. Kan du hinna att slakta en kalv på en halvtimme", sade han. "Du förstår jag måste skaffa litet mat i huset, innan jag reser. Men, som sagt, på en halvtimme, annars följer jag ej med. Jag tycker inte om, att det sölas." Jo, det lovades.
Det var vinter, och sjön låg frusen och spegelklar framför smedjan. "Du kan gå ned på isen och roa dig så länge, så behöver du inte frysa", sade smeden. "Jag kommer", tillade han.
Om en stund kom smeden bärande på en halvårs kalv, som han kastade utåt isen. "Där har du kalven", sade han, "och här är kniven". I sin iver att få fatt på kalven märkte Skam ej, att han fått en träkniv som verktyg.
När halvtimmen var gången hade Skam nätt och jämt fått tag i kalven men icke hunnit tillfoga honom en enda skråma, och han måste därför lämna smeden i fred i ytterligare femton år.
För tredje gången kom Skam tillbaka, men det var inte fritt, utan att han var en smula ond. "Nu går jag inte härifrån". — "Nej, det skall du inte behöva", sade smeden, "men du kan gärna visa min gesäll någon av dina många konster, innan vi ge oss i väg", tyckte smeden. Ja, det var ju en billig begäran, tyckte Skam. "Jo", sade smeden, "tror du, att du skulle kunna krypa in i den här ståltrådspungen?" och visade upp sin börs. Skam kröp in, men smeden var kvick och låste till samt kastade börsen i fyren. Om en stund tog han ut den med tången, lade den på städet och befallde gesällen att slå till på den med släggan det bästa han kunde.
Skam tjöt och skrek och lovade, att han aldrig skulle komma tillbaka, blott han slapp ut. Smeden gjorde honom till viljes, och sedan kom han aldrig igen.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1944: Våra gamla berätta - Folkminnen från västsverige. Göteborg. s.108-110