Påskakäringens snåla dräng

En käring var förfärligt snål och elak, och ju närmare påsk det led, ju jädrigare blev hon. Då fick drängen för sig, att hon var påskakäring. På skärtorsdags kväll gömde han sig i köket, och då samlades där en massa käringar. Käringen på stället tog fram ett horn och befallde alla de andra, att de skulle smörja gressla och ugnsraka. Drängen nappade till sej en kvast och fick den smörjad. Vips bar det ut med hela sällskapet och drängen med genom skorstenen. Så kom de till en stor skog. Då sa gårdbokäringen: "Opp och över alla skog-toppar!" Men drängen tog fel och sa: "Opp och igenom alla skogtoppar", och så for han opp och ner mellan träden och rev alldeles sönder sig. Han kom i alla fall med till Blåkulla och där satt själve Gamlefar med en bockfot och en hästfot, och då sa granngumman till drängen, att nu blir det middag, men han fick ingenting säga, för dskoå fick han stanna där ett år.

Så dukades en delikat middag av ormar, ödlor och grodor. "Nå, vad tycker Ni om maten?" frågade direktörn. "Salt", sa drängen, och så fick han bli där till nästa påsk. "Det var fia gott", sa husmor hans, "du skulle inte vart förveten', och så fick hon också bli där. Men den som blev glad, det var gubben hennes.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1949: Hallandssägner. Göteborg. S. 144