Näcken i mossen

När Olena Kristiansdotter (berättarens mor), som var född 1815, som ung "däga" bodde hos sina föräldrar, en jordbrukarefamilj i Skogstorp, Stafsinge socken, var det en kväll en kalv, som inte behagade komma hem med de andra kreaturen från utmarken, där de fingo hålla till på sommartiden.

Olena måste ut och leta efter kalven, och hon letade både likt och olikt, men fann honom inte. På hemvägen skulle hon passera över en mosse, där man gjort urtag, så att vatten samlats till en liten sjö i mossen. När Olena kom till sjön, fick hon se kalven stå mitt ute i denna på en liten tuva. Hon visste sig ingen möjlighet att komma dit, dels för vatten och dels för dy, och tösen stod ganska länge och funderade på, hur han skulle kunna ge sig ut och få fatt på kalven. Men så segrade sunda förnuftet till slut och hon tänkte: Det går inte, jag får gå hem.

Hemmet låg ett stycke väg därifrån, och när tösen kom hem, stod kalven på gården. När hon berättade om vad hon sett ute i mossen, så visste de gamle väl besked. Det var näcken, som stått på tuvan och velat locka tösen i fördärvet.