Klockarens magiska äventyr

Det var en gång en klockare, som sammankallade allt folket i socknen och bad om en repstump av dem var. Då blevo de häpna och någon sporde om klockarn ämnade gå och hänga sig. Nej han ville inte säga det – men när alla lämnat sin repände som hade längd efter personens hemmantal råd och lägenhet, så att säga, bad han om följe åt skogen, en stor ödslig skog förresten. Och de följde med. Efter en stund kommo de till ett berg och klockarn sade att de skulle uppå berget.
Då de kommit uppför berget sågo de att det hade en djup remna, och klockarn sade: "Öken ihop stumparna!" och sen det var gjort bad han dem slå en rännesnara om hans liv och sänka ned honom i remnan så han finge veta hur det såg ut därinne i berget för han var en skröpligt förveten karl.

Men repet var för stött, så de måste släppa och då kom klockarekräket i marken ell. golvet med sådan kraft att han "duade" av. Då han vaknade upp igen och såg sig omkring var han var fick han se en hop småfolk, som voro ifärd med att bygga ett hus. Fast bjälkar och stolpar inte voro grövre än halmstrån sleto och stönte de förskräckligt, så klockarn tyckte syn om dem och hjälpte dem med huset, som snart var färdigt. Och dvärgarna beundrade hans styrka och gåvo honom att äta: en bete bröd och ett helt hönsägg. "Det vore allt lagom mat" tänkte de. – Men – han åt upp maten i ett nysande och glodde efter mer. – så dvärgarna kokte en bjärsafot (harfot) och gav honom och tänkte: – "Men äter han upp den, så spricker han säkert!" Fast det gjorde han inte. Och han gick sin väg men dvärgarna stodo bara och glodde på honom och sade som så: "att det var då en konstig karl, till att äta mycket och ändå inte spricka.