Klockaren och jätten

Då klockarn gått en stund träffade han en jätte. Klockarn var fet och rund så jätten tänkte: "Det är en riktig godbit" och slicka sej om käften och knep den stackars klockaren och rullade in honom i sitt stora lommaklä (näsduk) och stoppade det i västlommen. Och sen gick han hem till berget. Då han kom in i bergasalen satte jättesan fram middan – ett stort, stort fat fullt med ärtemat och en väldig sked och bad jätten att äta. – Men denne ville visa "godbiten" först. Och vecklade ut lommakläet på bordet och käringen stortitta. Och klockaren sprattlade – men ett=tu=tre tog han ett hopp och kom rakt i det stora fatet. Och där hade han kanske dränkt sig om inte jätten blivit ond. "Ska du smutsa ner den gode maten ditt kryp", skrek han och tog klockarn på skeden och kastade ut honom. Men den stackars genomvåte klockarn var glad och kilade hem allt vad tygen höllo och sen gav han sig inte ut på sådana färder mer.