Käringens varning i mörkret

När jag var en pojke, så där en 12, 13 år, brukade jag naturligtvis gå borte på höstarna och plocka potatis hos andra för att tjäna en styver. En gång hade jag varit i Lunnagård på sånt arbete. Vi fick ju hålla på så länge vi kunde se potaterna, och när vi sen hade fått lite mat och skulle gå hem, så var det alldeles nedmörkt. Jag fick sällskap med gamla Anna-Lena i Myren, för hon hade samma väg.

Vi hade var sin stor "tvågrepakorg". Vi satte den ena i den andra och buro dem sedan emellan oss. Det blev lättare än att bära var sin. När vi hade gått ett stycke, kände jag, hur käringen drog med hela sin styrka i korgen. Hon sa ingenting, men jag förstod ju att hon ville dra mig av vägen. Det tyckte jag var onödigt, så jag stretade emot det lilla jag orkade, och jag var lika stark som käringen, så jag stannade kvar på vägen.

Efteråt fick jag veta, att Anna-Lena var i syne. Hon hade sett ett stort liktåg då på kvällen. Det kom rätt emot oss, och Anna-Lena visste, hur farligt det var att bära rakt borti sånt. Det var därför hon ville ha mig av vägen, fast det inte gick för henne. "Du har bar mitt i hela liktåget", sa hon till mig. Men inte blev jag sjuk, inte.