Visdomens hemligheter

»Ann tok ann släikan, u läggdi han äi a gröitu, u så gikk han äut männs dä skuddi kuma til koka. Da kåmm a tiggu-kärling mä' säina dotur, u ha duppa fingri äi gröituna. Dä var hatt så ha trax drog upp dä u putta dä äi munnen. U bärä ha da smaka sudi, så fick ha vita all ting. — 'Å, mor! nå vait u ser jag allt sum sket jär, u allt hvad sum skall hända Idur u mig ända tiss I dåie!' Kar'en kåmm inn u blaiv aumbur, u han at sudi u årmen mä'; men inti fikk han vita!»
L. O. K.

[Originaluppteckning av Carl Säve finnes i MS 630, s. 134 (1854.]
Veisdoms-årmen bor under träd, som alltid under vintern äro gröna (I: 597 0. 1105). Skall kokas lyckt. Presten befallde sin piga koka den — — fingret i munnen — deraf hon visste all ting: om korna skulle kalfva qvig- eller stut-kalfvar, hvilken färg de skulle få, m.m., som allt slog in. Presten blef derför ond på henne; ty han ville väl få visdomen sjelf.
Soph. Svenson, Anga.

Koncept till III: 313 i R 625: To, s. i6o (1872).
»Veisdoms-årmen» bor und. träd, s. ha' löf und. vintern. Skall kokas lyckt. Presten befalte pigan koka den — fingret i munen. — Visste all ting: om korna skulle kalfva qvind- ell. stut-kalfvar, h:d färg de hade, — s. slog in; P:n blef derf. ond.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.205