Vidskepelse och ohyggliga läten

Låistä-»haid» är Gotlands kanske både tätaste och vidsträcktaste skog, som alltid varit illa beryktad för vidskepelse och giskeri, röfvare, tjufband och allt ondt; och särdeles var inom Låistä Socken den del af skogen, som der kallas »Tjocket», mellan Stainstu' och Ausarfve, mycket befruktad för »bysar» och den Ondes anhang. — Engång, om en vinter, reste gamle Prosten Jöran Ekholtz den vägen fram i släde med sin hustru jemte sig och sonen, lille Clas, bakpå: bäst det var, så såg Prostinnan sig om; men Far var försvunnen. Snart fick man dock se honom sitta jemte vägen i en snödrifva helt lugn, ännu med händerna instuckna i muffen som han satt i släden. — Det var »något gale» som hade på förtret så underligt förflyttat den fromme Gudsmannen, mente man; ty det var alldrig »något godt» som regerade der på skogen. Ofta hörde man ohyggliga läten och skrik der i Tjocket: det var säkert någon, som för sina ogerningar i lifstiden, måste gå så och vanka efter döden, och ej kunde få ro i sin själ. Dessa jemmerskrik hördes på »Haiden» mäst mot stor köld eller de stora Helgerna.
M. H. Laller, 1772.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.256