Underjordiska besökare

Vid Nygranne i Halla begaf sig en Hustru, som efter barnsäng ännu »satt inom kyrka» ut för att för kreatur vakta ett led, hvarigenom folken körde in säd. Hon hade lemnat barnet hemma i vaggan och hade nu satt sig på jorden med ryggen mot ledstocken och fördref tiden med att sy. Bäst det var hörde hon någon tala under sig nere i jorden, och det kom allt närmare och hon hörde flere röster, och slutligen hörde hon dem tydligt säga: »Hugg store lange lusar som Mali har!» — När Hustrun som också hette Magdlena hörde det, tänkte hon genast på sitt barn, sprang opp och sprang åt hemmet det fortaste hon kunde. Men då kommo en stor mängd små menniskor opp ur jorden springande efter henne med stort rop och larm och bådo att hon skulle vänta; men hon sprang det fortaste hon kunde åt hemmet. Som hon kom in i stugan, kastade hon sig lika öfver barnet i vaggan, läste så mycket hon kunde och ropade på den korsfäste frälsaren att Han skulle bevara henne och hennes lilla barn.

I detsamma var hela stugan full af de Små, af hvilka alla voro halta och sneda och icke en enda riktigt [utan] fel. De refvo och sleto i henne och ville ha' henne och barnet med sig. Men då hon ropade allt starkare på den kors-fäste, sade slutligen de underjordiska: »Hade du inte ropat så mycket på isse ena Namnet, så skulle du alldrig ha' sluppit oss; för du hade inte att göra ute, så länge du satt inom kyrkan!» — Sedan foro de Underjordiska tillbaka igen, och kröpo alla ner i jorden på samma ställe der de kommit opp: det sågo de som körde säden in; men de visste inte hvad under tiden hade händt Hustrun, som sedan talade om huru farligt hon hade varit i för de Små under jorden. Slut.
J. Wallin, Snaldarfve i Martebo.

[I marg. står]: Derför brukar man ock, så länge små barn äro odöpta, ha' ljus brinnande om natten, eller elden osläckt.
A. Th. Snöbom.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.76-77