Trolldom och förlorad rikedom

Vid en stor Herregård var det en »sten-kalm», i hvilken det morgon och aftnar hördes ett så grannt spel: men man såg ingen der. — En dräng, som förstod sig på de »Små under jorden», hade »lärt» och kunde »drifva» troll, gick der ut att »lydas»; men han hörde bara det vackra spelet; en annan gång fick han höra att folk talte sins emellan nere i stenkalmen. Han bad då att få tala med någon der. Då kom en liten en upp med ett horn och en pipa i handen. Drängen frågade då: »Hvad han I före Er här efter jemt höres en så lustig musik?» — »Jo», svarade den lille, »med denna pipa göra vi allehanda spel när vi alla äro samlade, och då äro vi många tusen». — Sedan bad drängen att få se hornet och pipan; och den Lille visade dem, då Drängen på afstånd tyckte, att det var de herrligaste mästerstycken och begge gjorda af klart guld.

Detta allt omtalade Drängen för sin husbonde på herregården, och den store Herren blef deröfver mycket glad och bad honom bara skaffa sig de präktiga klenodierna, hvarföre han skulle på det högsta belöna honom; det Drängen lofvade om det ock skulle kosta hans lif.

Nå, en Thorsdagsafton tog Drängen ett par oxar och plog och plöjde fåror rundt omkring stenkalmen; och så gjorde han de tvenne följande Thorsdagsqvällarna. Sedan fick han sig en klädning af hampa, bunden såsom ett fiske-garn, satte sig på en »fast» fåle (hingst) och red till stenkalmen nästföljande Thorsdagsqväll, sedan han tillsagt sina kamrater, att vid midnatt vara tillreds att, då han ropade, öppna för honom porten, den enda till den stora tätt kringbyggda gården, samt genast tillsluta den igen. — Nå, vid »stenkalmen» ropade han högt: en liten en kom upp och frågade hvad han ville. Han sade: »Jag är så törstig!» Den Lille kom snart upp med ett silfver-»bäkur» (-bägare) och böd honom dricka. — »Nej», sade Drängen, »blott ur guldhornet med pipan vill jag dricka!» — Snart kom den Lille upp med dessa mästerstycken och räckte dem åt Drängen; men denne slog ut drycken öfver axeln, då några droppar föllo på hästens länd, hvarest alla hår genast flögo af. Och dermed så red han i fyrsprång sin väg med Hornet och pipan tvärs öfver åker-fårorna.

Nu kommo de Små upp ur stenkalmen fullt som mulen sky till att förfölja honom; men de måste springa ut de långa fårorna rundt kring »kalmen», ropte till hvarandra »Ta' i lycka, ta' i hank», då andra i förtviflan ropte och svarade: »Här är hvarken lycka eller hank!» och så fick då drängen försprång, så att han jemt och nätt fick kasta sig inom gårdsporten, som i det samma öppnades och genast tillslöts efter honom. Men hästen, som blef utanför, blef af trollen straxt rifven ihjäl. Och nu blef det ett så fasligt hushåll utanför stallet, att Drängen genast skyndade upp i slottet, släppte ej hornet och pipan samt kröp med dem in i en ugn. Om morgonen derpå lemnade Drängen då hornet och pipan till sin husbonde, som förundrade sig mycket öfver dessa klenodier, som voro så konstigt utarbetade och af klart guld samt gaf Drängen en stor belöning för hans djerfhet.

Men snart kommo 100:de tals små troll uppå slottet och tiggde och både att de måtte få igen sitt horn och sin pipa, och de lofvade, att gerna derför gifva tio gånger så mycket guld igen som dessa klenodierna vägde; men Slotts-herren sade, att sådana mästerstycken ej funnos i hela verlden och derföre ville han ej mista dem. De lofvade då att göra allt arbete på gården nu och framdeles, bara de finge igen sin egendom: »Ty», sade de, »vi äro kringspridda i fyra kungariken och kunna ej bli samlade på ett ställe förr än vi ha' hornet och pipan»; men herren svarade: »Nej, jag släpper det alldrig!» — Följande morgon kommo de i dagningen till drängen i stallet och hotade, att, derest han ej skaffade dem hornet och pipan igen, skulle han mista lifvet, alla kreaturen skulle stupa och hela gården förödas samt åker och äng förderfvas; ty det var icke nog att han förstört detta riket för dem, utan tre andra deras riken dertill. Men Drängen var modig och svarade: »Mig ha'n I ingen makt med, ej heller gården, så länge jag är här!» — Men ändock infunno sig de små på herregården hvarenda dag, hjelpte till med allt arbete, i stallen var det afsyssladt om morgnarna när folket kom dit, och när de om qvällarna från åkrar och mark kommo hem till gårds, var all ting der redan undangjordt för dem. Och så arbetade och trälade de Små der bittida och sent i många år, så att Herregården derefter kom i allt större makt och välstånd. Och allt gjorde de »Små under jorden» på [det] att de slutligen skulle beveka slotts-herren att lemna dem tillbaka deras klenodier, hornet och pipan.

Emellertid sände slottsherren dessa mästerstycken till sina vänner att betraktas; ja snart sagdt kring hela verlden: och alla förundrade sig öfver deras ovanliga skönhet och dyrbara egenskaper. Ty man kunde med pipan spela alla de låtar, man tänkte på, samt dermed ock sammankalla de Små till arbete der dessa deras skatter voro.

Men ändtligen, då Slotts-herren fört dessa klenodier tillbaka till sin gård igen och allt stod i bästa välmakt och lycka, kommo de små dit till tusendetals, tiggde och bådo ännu ifrigare än förr att för allt i verlden återfå sitt horn och pipa, ansatte honom så allt hårdare och gåfvo honom slutligen dessa villkor: de ville göra allt arbete på gården till lycka och framgång, för alla tider, och gifva honom så mycket silfver, guld och gods som han önskade, blott han då gåfve dem tillbaka deras dyrbara horn och pipa samt genast drefve den stygge drängen, som bestulit dem, från gården. Men ville han ej nu göra dem till viljes, skulle också all olycka och allt slags förderf komma öfver både gården och honom. Nå, slotts-herren betänkte dessa villkor, och beslöt slutligen att återgifva dem deras skatter ; men han fordrade derjemte, att de först skulle lemna honom allt guld och gods i händerna och säga huru han skulle sammankalla dem till arbete då han lemnat hornet och pipan i från sig. De lemnade honom då först mycket mera gods och skatter än han kunnat tänka sig och erbjödo sig dertill att lemna honom en annan pipa med samma makt att sammankalla dem. Och så fingo då de »Små under jorden» ändtligen tillbaka sina så efterlängtade skatter, hornet och pipan.

Nu blefvo de Små ofantligt nöjda och glada, foro af med sina skatter under rop och glädjesprång och snart hördes morgnar och qvällar det gladaste spel igen uti stenkalmen. Och på gården blef det än större lycka och framgång med allting; ty det som de Små ej der hunn med om dagen, fullgjorde de i stället om nätterna. — Men Drängen, som då fick sin egen gård, märkte snart, att så mycket han arbetade, drogo de från honom igen; hvadan han snart blef en utfattig tiggare.
Jac. Wallin i Martebo.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.103-105