Trollbarn i skogen

En Hustru gick i skogen att mjölka och hade sitt lilla barn, som var en flicka, med sig. Men, som kon inte' ännu »var framme», satte hon barnet från sig på en tufva och gick så in i skogen efter kon. Sedan hon mjölkat, kom hon dit tillbaka, men fann då till sin förskräckelse der tvenne små flicke-barn sittande på tufvan, hvilka båda till utseende och kläder voro lika vackra och hvarandra alldeles lika; hvarföre hon måste taga begge barnen hem med sig. Ehuru hon nog visste, att den ena flickan var en troll-unge eller »burt-böjting», kunde hon icke skilja dem från hvarandra.

Men när flickorna voro en 12, 13 år gamla, hade man¹ rådt modren att lägga deg, lägga ett kläde på den, derpå en lefvande orm, som hon slagit ihjäl och så ett kläde deröfver, samt sedan ställa sig sjuk så att hon ej sjelf kunde »knåda» degen; utan skulle då begge flickorna hjelpas åt att göra det i hennes ställe. — Nå, när de då skulle börja »knäda», märkte en af dem ormen och utropade straxt förskräckt²: »Hu, se der ligger en stygg orm!» — Men den andra flickan skrattade åt henne och sade³: »Du är galen, dä' är ore fisk!» — När Bondhustrun hörde detta, förstod hon, att den sednare icke var hennes egen dotter; hvarföre hon4 genast eldade ugnen rödhet och satte »burtböjtingen» på »bakskuran», då i det samma trollkärringen kom smäckandes in genom dörren, ryckte sitt barn till sig, sade till Bondhustrun5: »Tack skall ha' som födt henne så länge!» och försvann dermed öfver »husryffte».
Johannes Fagerström, Djup-Qvior.

Koncept till III: 496 i R 625: 5, s. 109 (1866).
En Hustru gick att mjölka o. hade tösbarnet ni. sig o. satte från s.: kom tillbaka o. fann 2 barn — — lika vackra — — orm, s. hon slagit i hjäl — — den blef rädd o. ropade hämnd, den sade: det är oe starkfisk! (det en trull-k:g rådt till): — piskade bortbytingen på dörr då kom en annan trull-k:g o. sad: tack skall du ha' för du födt hene så lännge, men du behöfver ej slå hene, jag tar hene nu sjelf.»

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.194-195