Troll och bortskänkt rikedom

Göran Pehrsson Häffinds (i Burs) kom en qväll i mörkret från Vanges något »supen» och tung, så att han inom sig önskade, att få åka. — Bäst det var kom der en stor »karret» med stora svarta hästar före! Han tyckte i början, att det var prestens skjuts, men det var det dock inte; i alla fall så sad' han: »Kan jag få åka?» — Nå, det fick Häffindar då: mörkt var det, men han steg in i vagnen. Men der inne var det ljust som en dag och en gammal man satt der jemte honom! Då blef Häffindar litet »haj» och nykter som en spik; och så frågade han gubben hvem det var han nu åkte med. »Jo», svarade trollet, »jag är födder uti Gamla Stafgard (i Burs), blef slagen uti Hambre i trehundratalet och har gods nedsatt uti Bandelunda hö-gård, nere under Häffinds.»

Emellertid bar det af i en himlande fart och snart var skjutsen framme i hö-gården. Då låste troll-gubben upp ett sten-hvalf, visade Häffindar allt det myckna gods af silfver och guld som var der inne och erbjöd honom att få allt: det skulle räcka i hans tid samt i hans barns och barnbarns tid. Men då Häffindar sade, att han ej ville ha' något af det godset hvarken för sig eller sina barn, så försvann straxt gubbe och allt! — Då Häffindar sen kom väl hem i mörkret och talade om hela äfventyret för Mor, blef denna arg och galen på honom och mente på, att han var en narr, som ej tog mot skatten. Och dagen derpå måste han gå i högården och gräfva efter skatten: och inte fick han. Men derefter vardt han vurmig och dog snart (VI: 106).
C. B. Östman.

Uti Stafgard stod fordom en låg, masig och »flakrugur» tall, under hvilken Stafver den store bodde med sina skatter. Häffinds-Jöran, som var skallfogde och ofta gick i marken, blef engång intagen i det underjordiska slottet, då Stafver sade: »Jag är gammal, trött och orkar ej vidare med något bestyr ; vill du ärfva mig och ta mina skatter, så säg.» — Men Häffindar tordes ej taga något: hemkommen hade han dock några blanka pengar i fickorna, men blef sjuk; då han lade dit pengarne igen, vardt han frisk. — En gång skulle man gräfva efter Stafvers skatter, men [då] svor man till och allt försvann.
Sig. W. Gustafson.

[Tillskrivet i marg.]:
Staf-gård och Snäck-huset vid Häffinds i Burs, hvarest man haft sina båtar gömda (?).
A. J. Lyth.

Koncept till III: 568 i R 625: 5, s. 106 (1866).
Gör. Anders. Häffinds i Burs kom fr. Vanges, supen, o. önskade sig så åka: kom en karret m. stora sv. hästar. Kan jag få åka? var mörkt — steg i, blef ljust. B:n frågade h:m det var? »Jag är födder i Gamle Stafgard (i Burs), slagen uti Hambre i 300 talet o. han hade gods nedsatt i Bandlunde högård ner und. Häffinds. »Kom fram; trollet låste upp ett hvalf m. så mkt gods, s. han gaf höö, h: s barn o. barnabarn.» Men H:r ville ej ha det hv:n f. sig eller barn. Allt försvann. H:r kom hem, talte om det, kärr:r trätte på honom f. att han ej tagit skatten; gräfde der sed. blef vurmig o. dog.

[I marg. till Nr 605 står]:
En karl hade hängt sig i Staf-gard (som är Mattses på När hage). Då en bonde kom körande, bad trollet få åka, det han fick. Då de kommit hem, frågade bonden, som körde, hvad han hette. »Jag heter Stafver den store!» svarade han och försvann.
Bogström, skolmästare på När.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.250-251