Troll-hararnas hemlighet

I Sunderby-hage i Rute var en Bonde utgången för att lägga ut »äspe» (»har-äspe») — asp-qvistar för att dermed locka harar inom skotthåll fram för ett »sköjra» (skjut-koja), deri han i månsken brukade ligga för att skjuta harar. Men flere qvällar hade han sett harar, men då han sköt på dem försvunno de — de voro sålunda troll-harar; ibland såg han ock handskar och skor släpa långs åt jorden åt »äspet» till, hvilket allt så förskräckte Bonden att han blef sjuk deraf. Då hade någon rådt honom att lägga silfver i bössan och skjuta åt det, så skulle det försvinna.

Följande qväll såg han väl icke samma syn; ty han hade nu åtlydt rådet och laddat med silfver, och fick i stället se nio harar på engång komma fram till »äspet», och en ibland dem större än de andra, som satte sig der neder under det de andra sprungo omkring honom. Men när han nu skjöt på den store haren, försvunno alla harar; och då han gick fram till »äspet», såg han inga harspår alls, utan blott ett litet af-långt hål i snön, deri låg ett menniskorefben, der den store haren hade sutit.

En annan Bonde hade också lagt ut »äspe» för harar vid en snödrifva om vintern; men han hade intet ordentligare »sköjrä» än bara en enesbuske och en »falä», som han tog af ett led som var straxt dervid, som han satte sig på. När han nu sutit en stund vid enesbusken, kom en hare och satte sig vid »äspet»: han skjöt, men det klickade två gånger, och då skottet 3dje gången brann af, försvann haren, som troligen var en troll-hare eller »hare-vård», och han fick en örfil så att han trall ned i snödrifvan. Nu kände han en förfärlig tyngd öfver sig som tryckte honom allt djupare ned, då han i ångsten läste allt det vackraste han visste; men då det ej ville hjelpa, svor han i sin bedröfvelse rätt dugtigt, då tyngseln försvann och han kom sig på benen igen. Men harar fick han alldrig mer vid något »äspe», hvarest han än lade det ut.

En annan gång skjöt också en Bonde på samma ställe med en silfver-knapp på en dylik »hare-vård», som straxt försvann. Men en lång tid derefter fick han se en liten underlig jord-hög af »ruckejord», och då han rörde i högen med sin käpp, fick han se sin knapp; men då han tog opp knappen, blef det af mull-högen en hare igen, som for af till skogs med gny och jemmer-rop. — Slut.
And. Söderdal.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.206-207