Timmermanshustruns magiska natt

En ärlig Timmermans-Hustru, som var hafvande, gick en dag och anstaltade med brygden i sitt byggarehus, då en stor bred groda kom inhoppande öfver tröskeln, då Hustrun satte fram »länne» (söt-vört) och bjöd henne dricka. »Tack skall I ha, Mor», sade grodan, »vi skola hjelpa hvarandra i födseln; ty jag lagar också till barnsäng, ser I!»

Nå, efter en tid, sedan Timmermans-hustrun födt barn och redan var frisk igen, buntade det en natt på hos henne, en liten man steg in och helsade från Mor, att hon (Timmermans-hustrun) skulle straxt komma och hjelpa henne som hon lofvat i hennes barnsäng. Hon följde genast karlen; och straxt var hon nere hos »de Små under jorden», der den lilla barnsängs-hustrun låg i sängen och snart blef förlöst genom hennes hjelp. Straxt derpå bad lilla Mor Timmermans-hustrun taga hennes lilla barn och befordra det till kristligt dop. Då Timmermans-hustrun sade sig ej veta hur det skulle gå till, svarade den lilla Modren i sängen henne huru hon skulle göra och bara följa hennes man, och sedan vara välkommen tillbaka på barnsöl hos dem.

Timmermanshustrun tog barnet, gick ut, steg i en liten vagn, hvilken den lille mannen midt i natten körde fram till kyrkan och prästgården. I all tysthet bar Timmermans-hustrun barnet såsom lilla Mor hade sagt in i Prästens sofkammare, der Prästen och hans Hustru, hvilka qvällen förut varit oense, lågo med ryggarne vända mot hvarandra och sofvo tungt. Timmermans-hustrun tog då det lilla barnet och satte det en stund ned mellan ryggarna af det sofvande Prästfolket, upptog det åter i famnen, doppade sedan fingret i dricksstopet, som stod på en stol vid sängen, och strök dermed 3 gånger öfver barnets hufvud, — och dermed var det nu döpt.

Genast vände de nu tillbaka till den lilla Barnsängshustrun. Der var stort barnsöl, många rätter och »goddagar» bjödos Timmermans-hustrun, hvilket hon väl tog emot och tackade, men smakade det icke. Sist fick hon för sitt besvär och till faddergåfva till hennes lilla nyfödde son och att för detta köpa honom ett skepp med tiden hvarmed han alltid skulle fara lyckligt, en mängd hyfvelspån i sitt förkläde. Timmermanshustrun tackade för allt och gick sin väg. Knapt utkommen, var på ögonblicket hemma igen, der hon ännu midt i natten stod i sin egen stuga vid hennes barns vagga med fullt tag i förklädes-hörnen. När hon såg efter hyfvelspånen, voro de förvandlade till de grannaste silfver- och guld-klenodier.
Jens Jak:n Båta.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.92-93