Syner vid Trullträsk

Träsket, som ligger nära vid Lunderhage i Fleringe, kallas så för de många syner och »vårdar», som der så ofta blifvit sedda, är fullt af fisk, hvilken man dock nästan alldrig kan komma åt. Engång togo Lunderhagekarlarna en not så bred som hela det lilla träsket hvarmed de då skulle ta all fisk på engång; men de fingo ingen enda fisk, utan bara fullt af stora hvita och dels gula ben, som suto så invecklade i noten, att de måtte skära denna sönder för att få benen der af. De lade nu alla benen i vagnen och körde dem till gårds; men bara de gått in i stugan och en handvändning efter kommo åter ut, voro alla de stora benen platt försvunna.

Engång gick en Bonde förbi Trull-träsk till skogen med sin yxa på nacken, då han fick se ett qvinfolk med ett barn på armen sitta ute på vattnet. Nu är det alltid bra vid sådan syn att taga något af sig, kläder eller annat, det man kastar eller offrar åt »vården». Bonden tog ock genast halsduken af sig och kastade den ut åt qvinnan, hvilken straxt tog duken och försvann ned i vattnet. Men Bonden fick med detsamma se så fullt med fisk ända opp mot landet; och Bonden högg då med yxan så mycket fisk han orkade bära med sig hem. Han hette Mikkål och var från Fardume i Rute.

Engång skulle en dräng på trots fiska i Trullträsk: tog sig så en »båtte» (ökstock) och gaf sig en afton ut på träsket att branda efter fisk. Och han lyckades ock verkligen att få temligen bra med fisk. Men mot morgonen rodde han i land, sedan han hela natten ej varit oroad af någon syn på träsket, lade fisken i en korg och bar den opp i land, der han oppe i skogen gjorde opp eld, och sade då: »Nu må så många trull som fins i träsket komma hit, så skall de få värma sig!» — Som han sagt det, syntes för honom på andra sidan elden, en Oxe att värma sig; men drängen lade då sin ljuster i elden tills han blef helt röd, och högg han så i oxen. Trollet for då af med ett förfärligt rop i skogen och försvann. Han hörde bara att ljuster-staken vid affärd slog mot i träd, mark och hällar. Men nu tedde sig så många syner från alla håll för drängen, att han slutligen tappade modet, och sprang från fisk-korg och allt åt hemmet. Dagen derpå gick drängen dit efter sin korg; men då var korgen tom och all fisk försvunnen, och ljustern fann han först långt derefter, sittande fast i en långt derifrån aflägsen hälleremna. — Slut.
And. Söderdal.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.174-175