Synden och vädret

Vid Rumms i Martebo stod en dräng en dag och högg ved på vedbacken. Med det samma blef en slik »syding» med vind och hårdt väder: det låt som den grannaste bröllops-färd, med spel, skott, körande, ridande, smällande med piskor och väsen. Han kunde förstå att det var »di Sma undar jårdi», som flyttade*; men han sade i alla fall på »spitakel»: »Svin-lort, svin-lort, svin-lort!» Men han blef hårdt sjuk för det besväret. — Hans mat-moder sade då, att han kunde låtit vara och så säga, utan heller: »Far i frid! far i frid!» det »di Sma undar jårdi» alltid tyckte om att höra när de så flytta. Ty under jorden hade de sina egna stigar och vägar, ja, så vida omkring, att de väl räcka ända ut till Fardhem.
B. Timgren.

Vädur-vidjan viker om man ropar: Svin-lort, svinlort, svinlort!»
L. O. K.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.101