Sten-kalms hemlighet

Sten-kalm betyder i allmänhet en sten-hop, som stundom finnes i åkrar eller ock Graf-kummel från forntiden. »Bro Sten-kalm» är en ofantlig sten-hög i närheten af Bro kyrka vid allmänna landsvägen, i ungefärlig rectangelform, nu mera betydligt ned-rasad; säges vara graf-kummel öfver den i forntiden merkelige Gotländske Höfdingen Baldur i Bro. Man har den tron att der ännu ligga stora skatter förvarade; der synes ofta brinna för skatt; vandraren hörer derifrån i natten hemska ljud, stundom musik; man tror att det är ett utvaldt tillhåll för trollen, »Sten-kalms-trull», backe-rå och de Små under jorden. Skatten som hvilar der är »esä lang å ukä bridt» och skall hittas utaf »Åby-koban» tre dagar före Domen; d.v.s. »barn från Åby i Bro som gå i koskog». Dervid skall vara en slät bergs-häll på hvilken rune-drag eller hälle-ristning skall finnas. Bland andra skatter skall der i »kalmen» finnas en »obegripligt» grann och dyrbar guld-kalk, hvilken Trollen ock vakta med största ifver.

En syndare, som begått ett stort brott fick den domen att han skulle bli fri för det lifsstraff hvartill han var dömd, derest han kunde vinna den merkeliga guld-kalken från Sten-kalme-trullen och sedan skänka den till Bro kyrka. Syndaren försökte vågspelet, för lifvet var kärt: tre Thorsdags-nätter å rad plöjde han tre fåror hvarj e natt omkring Sten-kalmen, han knöt hvart hår på sin häst och red så en natt till Bro sten-kalm för att göra sitt försök hos trollen; han var helt naken och blott klädd i ett fiskenät. Bro kyrkogårds-port hade han ock före afresan lemnat öppen för sig. — Han red nu tvärs öfver de nio plog-fårorna och kom till Bro-stenkalmen. Snart korn en stygg kärring fram: ryttaren frågade henne då om han kunde få »en gång dricka»; och straxt kom »trullet» och bjöd honom det ur ett vanligt horn. Men han begärde då att få dricka ur deras stora guld-kalk; ty det hornet vore för dåligt för honom att dricka ur. Kärringen kom nu snart tillbaka och bjöd honom dricka ur deras rara guld-kalk. Ryttaren förde redan det sköna kärlet till sina läppar och låtsade dricka, och förlorad hade han varit om han gjort det; — men i detsamma hvälfde han drycken öfver axeln, hvarvid några droppar föllo på hästens länd, der genast alla hår bortbrändes; och der med så vände han hastigt sin häst, och jagade tvärs öfver fårorna, och ropade till alla de hundrade tals småtroll som nu allestädes framkommo ur stenkalmen: »Harfven I nu hvad jag har plöjt!» och nu flydde han i »argaste» fart med guldkalken vägen fram åt Bro kyrka. Han förföljdes nu af alla Stenkalme-trullen¹ med rop och gny i hamn och häl: ett trull som var hallt sprang bäst och var honom närmast, och de andra trollen ropade till detta: »Ta i lyckä, ta i hank!» Men det halta trollet svarade dem: »Hjär fins hvasken lyckä eller hank!»

Emellertid jagade följet allt närmare efter honom, då han ändtligen langade Bro kyrka; men der var nu till hans förskräckelse kyrkogårdsporten stängd, hvarföre han i ångsten störtade sig från hästen öfver kyrkogårds-planket, och sålunda blef räddad från Trollen, hvilka i stället ihjälrefvo hans häst i tusende bitar. Sedan skänkte syndaren verkligen guld-kalken till Bro kyrka — hvarifrån den dock sedermera skall blifvit skänkt till Stockholms Stor-kyrka —; och dermed så blef han aflöst och fri från lifs-straffet.

Ännu offrar folket för helsa och annat pengar (slantar eller silfvermynt) i Bro Sten-kalm2, derifrån ingen menniska vågar sig taga en enda sten: offer-pengar blifva nu vanligen af arga skälmar bort-tagna ; men tron är och erfarenheten visar att sådant tillgrepp alltid förer olycka med sig. — Skattgräfvare hafva dock de sednare åren stört Stenkalmens frid, hvarefter ännu synes ett djupt hål midt i högen af uppkastade stenar. Men skatt-gräfvarne skola dock vunnit ingenting, der-ifrån narrade eller skrämde af de vid skattgräfning vanliga synerna och spökerierna: »än försvinner den redan synliga skatten då skattsökarne tala; än kommer en höna dragande för ett sädeslass, då de ta' till att skratta och allt försvinner; än synes deras gård brinna; och än synes för dem en galge upprest då trollen sins emellan stå och rådslå om hvilken af högens störare man först skall hänga, då de säga: »Skall vi ta' den med röda jackan först?» då den utpekade skattsökaren i förskräckelsen glömmer sig och ropar: »I hellvete skall du inte få ta' mig!» — då skatt och allt försvinner.
J. L. Söderberg.

[I marg. står tillskrivet]: I Bro Sten-kalm skall Åby »ko-ban» tre dagar före Domen hitta skatten som är »äjsä lang u ukä braid».
Lars Lythberg, Qvie i Bro.

Di Sma undar jårdi dansade, och midt inne i ringen stod en, som böd vin ur en silfverkanna. En rask flicka red dit — — tog kannan och flydde — - Trollen efter henne — — nära. Då löste hon upp sina strumpe-band (ty knutar är ej bra) — — kom lyckligt undan med silfver-bägaren.
Elis. Bolin.

Midt för detta rör och på sjelfva Landsvägen skola finnas runor på släta hällen, de samma som af Strelow uppgifvas hafva varit ristade i ett träd på Thors-borg öfver Thore: »Eiso lang oc wcko bred, findis skato mino.» — Äro nu med mycket grus öfverhöljde och kunna ej fås reda på (Hilfeling). De finnas: K-11 (g. G. Klingvall ?)
G. Alfvegren.

På andra sidan om vägen — åt Norr om stenkalmen stå på en so stegs afstånd tvenne 3 alnshöga stenstolpar på en 5 alnars afstånd från hvarandra.

Konceptanteckning till I: 178 i R 625: lo, s. 70 (1871).
Gustaf Lindvall vid Haides i Fole sade att läsning fans på hällen o. vägen midt emot Bro stenkalm — ett par stenkast närmare åt Bro kyrka, söder om vägen ell. på säa sida som stenkalmen.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.111-113