Spöket i Gothem

En Prest i Gothem, som egde svartkonstboken, gick ofta sent om qvällarne ute på kyrkogården. - Hans dräng, Pehr, tog ett lakan på sig för att der skrämma sin husbonde; men då denne fick se det hvita spöket, frågade han: »Är det du, Pehr?» — Denne, nu sj elf skrämd, tordes ej svara. Presten läste då ur svartkonstboken, hvarvid Pehrs fötter sjönko ned i jorden. Då han så sjunkit till knäen, frågade Presten åter: »Är det du, Pehr?» Men denne, då alldeles förfärad, kunde nu ej svara. Presten läste då vidare, och dermed sjönk Pehr ned till midjan, då han för tredje gången frågade: »Är det du, Pehr?» Då ej nu heller något svar följde, sänkte Presten åter den arme drängen än djupare; men då han sjunkit ända nära till armarne, återfick han sin tungas bruk och ropade gråtande: »Det är jag, Käre far, hjelp mig!» — »Nu är det för sent!» svarade Presten; och drängen sjönk i jord så djupt att blott hans axlar voro öfver. Och då lade han svartkonst-boken på Pehrs hufvud och trampade på hans axlar så att hela karlen försvann i jorden.

Efter flere tidsåldrar med andra slägten fann dödgräfvaren der på kyrkogården en stenbild, som fullkomligt liknade en karl. Den dåvarande presten besåg bilden, förde den in i prestgården, der den blef förvarad uti köket, hvarest pigorna brukade den såsom hylla, på hvilken de uppsatte tallrickar och andra kärl. — Om ett par dagar klagade kökspigan att hon ej ville ligga [i] köket, ty hvar qväll hon »hyrt» elden och slagit kors öfver den, hade hon tydligt hört att stenbilden skrattat. — Då Presten nästa qväll sjelf hört detta, läste han besvärjelsen öfver stenbilden och frågade honom i Guds namn hvad han skrattade åt. Stenbilden, i hvilken Pehrs arma själ ännu fanns, omtalade då, huru han utan jordfästning och sakrament blifvit sänkt i kyrkogården; och att han skrattade derföre, att, då för det syndiga tal och många svordomar, som yttrades i köket, så många onda andar der samlades innan man slagit kors öfver elden (men som dock måste fly när detta skett), en af dessa djeflar var halt, hvilken, då det onda följet för korsets makt i största hast skyndade undan, alltid, kullknuff ad af de andra onde andarne, låg och sparkade i dörren. — Presten lofvade då, att han nästa dag skulle bli christligen begrafven; man lade då stenbilden i en likkista, men utan att påsätta locket, och [den] fördes så till sin graf på kyrkogården. När presten då utsade de orden, hvarigenom stoftet öfverlemnas till förgängelsen, men tillförsäkras uppståndelse, sönderföll stenbilden till stoft.
Maja Låtta Strömlund (genom A. Th. Snöbom).

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.273-274