Spökena vid ekkorset

Trenne drängar voro mycket goda vänner. Men när tvenne af dem dödt, vardt den tredje, Lasse, ofta oroad af dem i gården; ty de hade ingen ro i kyrkogården, utan möttes hvarje natt vid ett vägskifte jemte en stor ek, der de begge döde gastarna »takades», och det under stort larm och ohyggeligt läte. — Hvarför Lasse gick en natt i god tid till deras mötes-plats, lade der på marken tvenne hvasstaggiga törne-käppar, och klef så upp i eken. När han sutit der en stund, kommo de begge gastarna, utmanade hvarandra att som vanligt brottas; men då de sågo »tynne»-käpparna, grepo de till dem, och piskade dermed jemmerligen hvarandra, tills en af dem måste ge tappt. Den segrande sade då: »Sagst däu, Lasse äj aiki, att ja' vannt!» Men den flyende gasten ropade: »Hadde däu bärä varrt nere, skudde däu ha fat fullt för däinä tynnä-käppar!» — Och dermed så f oro begge Gastarna af till ro i kyrkogården, och oroade alldrig Lasse mera i gården.
And. Söderdal. Rute.

[I marg. står]:
Tvenne spöken på Gammelgarns kyrkogård slogs ofta med stort väsen. — Då klockaren engång hört dem önska sig en käpp, kastade han en afton in [en] hop hasselkäppar på kyrkogården, hvilka de om natten brukade på hvarandra under stort larm, så att käpparna om morgonen voro alldeles utslitna. — Sedan hörde de ej vidare af.
O. Fr. Hartman.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.278-279