Spöken vid Aikeslundar

En Bonde vid Gasamora hade försvurit sig, och spökade sedan såsom byse nere i Aikeslundar, der han stundom gick och stamlade med »vida-bännde» (ved-börda) på ryggen och klagade jämmerligen: »Hu, hu, kallt um bainen: langt til laupa!» och så försvann han i skogen med ett förfärligt tjut. Stundom hörde man honom med ett förskräckeligt dån fälla skog: det hördes tydligt hur det brakade när de gamla stora tallarna, den ene efter den andra, störtade öfver hvarandra; och man trodde att han förstörde hela skogen. Åter så såg man huru han gjort eld i någon strand-bod, och det så elden stod många alnar upp ur skorstenen och lyste ut genom alla vägg-springorna. När »folken» då kommo ned åt boden i »Fäi-fang» eller till »käuta-strand», syntes ingen eld till och skogen stod orörd, och [de] sågos honom ränna bort såsom en stor häst. Och derför tordes folken alldrig gå dit utan att ha' något klädesplagg afvigt på sig. — Man kallar honom också Näkken.
L. O:n K.

»Träska-gubben», m. = Trollet i Aika-träsk.
L. O. K.

Koncept till III: 137 i R 625: 3 (V), s. 28 (1854).
Näkken ell. Aikes-lunnda-Bysen fällde ned skogen, så att ingen tycktes k:a korna fram. När de kooro dit, stod skogen qvar. — Han sågs gå m. »vida-bännde» på ryggen: »hu, hu! kallt um bainen, langt till laupa!» o. tjuta (försvuren Gasam.), gjorde i boden så elden stod ut ur skorstenen, när folken kooro ner till boden i Fäifang, till käutastrand, fanns ingen eld.

Jäst det däu? — Jå, jå! — Blaifs tu Guds barn? Naj, naj. — Hvar järst tu da? — »Sväfvar, sväfvar!» — Försvanst.

[I marg.]: Skärs-eld?

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.151-152