Spelemannen och elvorna

Tvenne »gårds-drängar», som voro kamrater och af hvilka den ene var speleman, voro en söndag i sällskap gångne i en annan socken för att deltaga i ett »våg». Då det lidit en stund på natten, gick den ene af dem hem; men den andre, som var speleman, lofvade kamraten del i de pengar han kunde få för sitt spel, och fortfor ännu en stund att spela för den dansande ungdomen. Men, sedan dansen var slut, begaf sig spelemannen åfven på hem-vägen, hvilken ledde öfver marken genom hagar och ängar.

Vid ankomsten till en rödfärgad ängs-grind, erindrade sig Spelemannen ett nytt stycke, och han tog derföre straxt fram sin fiol och började spela. Men härunder blef han sömnig: under denna slummer kom »smått folk» der fram, och började dansa omkring. Vid denna syn ville spelemannen ej mera hålla musik; men då bådo de honom att spela mera, hvilket han ock gjorde — och dansen fortsattes; men ringen kom alldrig tillhopa: ty en hallt kärring kunde icke hålla med i dansen. Slutligen sade spelemannen: nu har jag ej tid att spela för Er längre, samt nedlade dermed fiolen. Då bådo de dansande honom vänta tills de fingo offra åt honom; och så buro de eke-blad och trä-»kaflar» tillhopa vid vänstra grindstocken, och bådo honom dermed hålla till godo. — Spelemannen tackade, tog allt och packade in det i en duk, samt begaf sig nu ändtligen hem.

Vid hans ankomst i förstugan blef duken så tung, att han ej orkade bära den, och med det samma gick den sönder — och allt blef der liggande. I detsamma utkom ur stugan kamraten, som gått hem i förväg, och fann dukens innehåll vara guld och silfver-pengar, hvilka efter aftal nu broderligen delades dem emellan. — Spelemannen köpte sig derföre en hemmansdel vid Lekare i Sanda, hvarpå han sedan lefde i lugn och förnöjelse.
Jac. L-son, Tjängvide i Alskog.

[I marg:en är tillskrivet med annat bläck]: Rasmus Botvalde i Ardre (Morfars Far) spelade »Elvå-striket» (= »di Smas undar jårdi» musik) i skogen när han engång gick hem från en Lekstuga, då »di Sma» (elfvorna) togo till att dansa omkring honom. Men, emedan han visste sluta spelet innan de fått ringen ihop omkring honom, vardt han frälst.
J. L-n, Tjängvide, f. 1809. Alskog.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.84-85