Södbrogaltens spratt och resa

Fram mot Södbro är en backe, der i trakten »Södbro-galten» alltid brukar spela vägafarande så många spratt. — En Bonde norr ifrån Landet, d.v.s. en »Noder-gute», skulle engång gå till Wisby; men han skulle vara inne till dagningen, hvarför han redan i mörkret gick från hemmet. Bonden kom så fram mot Södbro, der backen är och tänkte vid sig sjelf: man talar så mycket om »Södbro-galten»; nu vore det inte illa om han kunde hjelpa mig fort på vägen. Och med det samma såg han en hvit häst ståendes i backen sadlad. Vara huru det vill, tänkte Bonden, så sätter jag mig på. Nå, Bonden gjorde så: det bar af i »flyg» (fyrsprång), så att han knapt kunde ögna vägen — blåste och yrade med snö gjorde det. Med så god fart trodde Bonden att han snart skulle vara i sta'n. Men när det nu dagades, satt Bonden på en gran och red! Snön hade vägt ner granen; och när det blåste till, flög granen upp och ner: det var den hvita hästen [som] stod sadlad på backen och Bonden nu ridit på till Wisby! När Bonden såg detta, blef han förargad på sig sjelf ; men då började Södbro-galten att skratta obegripligt i skogen åt honom.

En pojke från Rute skulle engång skjutsa en finne till Wisby. När de kommo till Södbro, fick finnen se något ovanligt i vägen; och när de kommo fram i backen, stjelpte vagnen rundtomkring — der var nu Södbro-galten framme igen! Men finnen sade: »Det skall jag betala dig före, du!» — Och när de fingo vagnen opp, tog finnen ett hjul af vagnen, och sade till Södbro-Galten: »Kom nu hit du och ställ dig under denna axeln och bär i stället för hjulet, så kan du slippa att göra skälmstycken så länge!» Galten ville inte gerna dit, grymtade och skrek — men dit måste han. Så satte de sig på och körde. »Nu skall du köra bra fort», sad' finnen till pojken; och när de kört en mil, så pusstade de på vägen. Då bad Södbro-galten att han skulle få slippa. »Det skall du få», sad' finnen, »men du skall stå här på detta ställe tills jag kommer tillbaka!» — Finnen for så till staden och körer ut igen. När han nu kom på samma ställe der Galten stod, tog han åter ena vagnhjulet af, stälde Galten under, och körde så på samma vis ända till Södbro igen. Då sade finnen till galten: »Nu skall du slippa!» och så satte finnen honom ned i jorden, och så på till att trampa; och pojken måste också trampa med, så att de »grunade» under fötterna. — Hvargång gossen sedan kom på detta ställe, så rännde bloden uti honom, för han glömde alldrig denna färden. — Slut.
J. Wallin.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.143-144