Småfolkets hemliga värld

På en stor Herregård var en flicka, som för hennes förstånd i hushållningen »tjente för jungfru» der, och hade många pigor under sig att befalla. Allt gick lyckligt och stod väl till på Gården; ty man sade, att de »Små under jorden» der med trygghet och lycka fästat sin boning. Också brukade »Jungfrun sjelf» och efter henne alla pigorna alldrig slå ut något hett vatten på gräset med mindre de först sade sakta för sig: »Spring nu undan och akta Er, mina Små (Tomtar eller Gubbar), så att jag inte skållar opp Er!» Wattnet skulle dessutom rinna ner i fiskgrytan för de Små. — Alldrig tilläts det heller på Gården, att, då man under arbete i trädgården påträffade någon groda, ofreda den, utan man var engång för alla tillsagd med en viss betydelsemine af »Jungfrun»; att vackert taga dem på spaden eller skyffeln och så maka dem på sida in på gräsvallen eller i någon buske: ty somliga af dem voro 'förtrollade kungar eller princessor'!»

En vacker dag, då Jungfrun satt ensam i kökskammaren, kom en liten Gubbe i grå rock intill henne, aftog den lilla hatten, bockade sig och bad Jungfrun vara så god och ej försmå hans inbjudning till barndop hos honom, för hans hustru hade fallit i barnsäng. Jungfrun blef härvid i början häpen, men tackade dock för bjudningen, och frågade hvad man skulle gå för väg till deras boning. Då sade den lilla Gubben: »Gå ut i stallet, och lyft upp ett bräde i ett af båsen, så finner I vägen till min boning!» Jungfrun tackade ytterligare och tillade att hon bara först af sin Fru skulle be sig lof — det hon också fick; dock med förmaning att icke äta något af den maten de Små kunde bjuda henne.

Nå, när tiden kom, gick hon dit Gubben anvisat henne; och kom så ner till de Små under jorden, der det var stort kalas, många gäster bjudna, och i sängen låg den lilla barnsängshustru[n] med sitt lilla barn ijemte sig hvilket nu med många faddrar döptes. Der bjöds flitigt de bästa traktamenter; Jungfrun tog väl också deraf, men åt intet, för all mat såg i alla fall ut för hennes ögon såsom ormar, grodor och all otäckelse. När nu Jungfrun ändtligen bjöd farväl på den lilla barnsänghustrun samt de många gästerna och tackade för all välfägnad, så följde henne den lille Gubben sjelf vackert ut, och sade sig vilja visa henne sitt hus och bo. De kommo så i ett rum, och der stodo två pigor i bara linnet sofvande och malte på en cyan. Men när Jungfrun närmare såg på dem, så igenkände hon tydligen två af sina egna pigor, som stodo der och malte; och när hon deröfver yttrade sin förundran för Gubben, sade denne: »Jo, det är verkligen två af Era pigor, som stå här ock mala för mig; och det få de göra hvar natt, då de under sömnen lägga armarna under hufvudet! Om I tviflar derpå, så skär ett stycke ur deras särkar, så kan I i morgon bittid' få se att jag talar sant.»

Jungfrun gjorde som Gubben sade, tackade för allt nöje och välfägnad; men då hon ändtligen ville gå, sade Gubben: »Mycket ha'n I ej tagit till bästa, men något skall I ändå hafva såsom bevis af min välvilja»; och der med så häf de han en hop hyfvelspån i hennes förkläde. Jungfrun förundrade sig mycket öfver gåfvan, men tackade dock för Gubbens välmenings skull; och kom så snart samma väg tillbaka till dagsljuset och Gården igen. — Snart stjelpte hon också hyfvelspånen såsom af intet värde ur förklät, gick in till sin Matmoder och berättade allt om sitt besök hos de Små. Men då hon med löje berättade om Vängåfvan af hyfvelspånen, som hon kastat ifrån sig, märkte hon att en stor ny silfversked hängde vid hennes förklädband! Då blef Jungfrun ej så litet ångerköpt; ty troligen kunde hon haft sig rätt dugtigt med silfverskedar, om hon varit klokare. — Sedan sporde hon pigorna, hvad de gjort i natt, svarade dessa, att de som vanligt sofvo i bordbänken hela natten; men Jungfrun påstod till deras förundran att de hela natten sofvande stått och malat nere hos de Små under jorden, derför att de somnat med händerna under hufvudet. Dessa ville visst inte tro det förr än Jungfrun visade dem det stycke hon klippt ur deras särkar.

Alla vid Gården fortforo att vara aktsamma med de förståndiga och beskedliga »Små under jorden»; och allt gick ständigt lyckligt och bra för »Jungfrun» och hennes Husbondfolk. — Slut.
Lovisa Säve, f. 1801.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.93-95