Skrattet i kyrkan

En gosse, känd för fromhet och goda seder och som ofta begagnade uppmerksamt Gudstjensten, kunde alldrig afhålla [sig] från att ju icke hvarj e Söndag då han satt i kyrkan, skratta till. Detta väckte mångas förargelse, och man klagade för Presten, som ock slutligen sjelf hade märkt det. — Gossen blef då af Presten tilltalad ; men han sade, att han allena och ingen annan, tydligt hvarje söndag i kyrkan såge en svart ohygglig karl (kanske den onde), som gick kring med en färg-påtta i ena handen och en borste i den andra, med hvilken han borstade alla (sofvande) öfver ögonen med den svarta färgen, han hade i påttan; men att den svarte karlen, hvar gång han steg fram och ville borsta på honom sjelf, snafvade han kull och slog ut det han hade i påttan: — derför kunde han alldrig bärga sig från att skratta i kyrkan.
O. Fr. Hartman.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.62