Skrattet från spisen

Det hade flere gånger händt, att, då en piga, som tjente i en Prestgård »hyrde» elden och slog kors öfver densamma, det var något som tycktes skratta jemte henne inne i stugan. Hon trodde i början att det var hennes kamrater; men dessa sofvo sött i sina sängar. Slutligen merkte hon att det verkligen skrattade just från spisen, och blef omsider säker på att skrattet kom just från en sten, hvilken såsom »gräuiipakkii»1 låg i spisen. Men engång tog hon mod till sig och frågade: »Hvem är det som skrattar då jag i Jesu namn slår kors öfver elden?» Då svarade stenen: »Det är så roligt att se på när alla djeflar skola ut, när du slår kors öfver elden!» Då undersökte man och hörde sig före och fann, att, då klockaren engång gräft en graf i en numera ej begagnad gångstig på kyrkogården, hade han funnit en sten, hvilken man sedan dess brukat såsom »gräuä-pakke» i Prestgårds-spisen.

Man erinrade sig nu äfven, att, för långliga tider sedan en Präst der i Socknen, som för sin stora fromhet hvarje afton plägade göra sin bön i kyrkan — hvilket några misstyckte —, dervid skulle skrämmas af en sin dräng, dermed att denne tagit ett lakan öfver sig och stält sig på kyrkogården. När Presten kom ur kyrkan, fick han straxt se spökelset, hvilket han igenkände vara drängen, hvarför han sade: »Är det du (Lars)?» Men drängen teg. Då sade Presten: »Säg hvem du är, eljest sänker jag dig?» Men drängen teg ännu, och sjönk dervid ned med fötterna i jorden. Presten upprepade sin fråga och sitt hot; men Drängen teg och sjönk nu ner till knäen. Efter en ytterligare tillfrågan, då Drängen ock teg, sjönk han än djupare; men då blef han ängslig, började be och gråta och bekände hvem han vore. »Nu», sade Presten, »är det för sent; ty ditt hjerta är redan under jorden, till hvilken du också nu med din synd tillhörer; och dermed slog Presten honom på hufvudet med Handboken, då Drängen sjönk ner på stället, och var förvandlad till en sten — samma sten som sedan kom i Prestegårdsspisen och svarade pigan att det var han som skrattade när hon i sin fromhet slog kors öfver elden, då hon »hyrde» den.
O. Fr. Hartman & J. P. Enderberg.

[I marg.:] Se Afz. Sago-häfd. III, p. 117, om »Melchior i Weckholm».

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.274-275