Skomakarens hemlighet avslöjad

Det var en rik Skomakare i Wisby, som ägde mycket gods och guld och jemväl ett »bords-häng» af ädla stenar — som ännu skall finnas, Han hade med sin hustru tvenne döttrar och en Son, som var till sjöss. Hans hustru var nu hafvande; och hon sade till sina döttrar att hon kände på sig att hon ej med lifvet skulle gå genom den barnsängen, hvarföre hon ville säga dem sin yttersta vilja: alla guldpengar skulle skiftas i tre delar och gräfvas ner i källaren j emte »bårdshänget» — hvaraf allt sonen skulle få sin part då han komme hem; men ett stort grannt guld-hufvudsmycke (»prokat») skulle de sätta på henne såsom lik, äfven som de skulle ge henne sax, nål, tråd, linne ni. ni. med sig i kistan. — Nå, det gick [som] Skomakarehustrun trodde, hon dog i barnsängen. Men döttrarnas moster afrådde dem alldeles att lägga det stora guldsmycket i grafven.

Emellertid hade sonen kommit hem; men de hade ännu ej gräft efter guldskatten i källaren som modren och döttrarna der nedsatt. Men 3 veckor efter Skomakarehustruns död kom hon spökande hem, då en hennes granhustru som varit död många år, bar barnet på armen: Hon gjorde upp eld och bad grannsmor sitta ner. Den ena dottren [var] vaken, och hon sökte med starka knipningar få systern vaken, men det var omöjligt. Spöket »rumsterade» omkring i stugan, sade till dottren att de nu fått en ung bror, såg efter om allt var i huset i den fordna ordningen de lofvat henne, och frågade slutligen med vrede hvarföre de ej gifvit henne guldsmycket med sig i grafven; och så gick hon i kistan och tog det till sig. Sedan gick spöket upp i andra våningen, der mannen och sonen sofvo, men de vaknade ej vid det förfärliga bullret. När hon kom ner igen, sade hon: »De sofvo de; men säg far att jag varit hemma i natt; men jag vet väl att han inte vill tro det, derföre skall jag vrida nacken af svarta koen: köttet må I ta' vara på, men hufvudet skall I kasta bort; och efter någon guldskatt är ej värdt att I söken, ty den har nu flyttat sig.» Nu tillade hon: »Kom nu granns-mor, nu är det vår tid h Och dermed försvunno de begge spökande qvinnorna med barnet och guldsmycket. — Då dottren om morgonen berättade allt detta, visste de andra af ingenting: men svarta kon låg med afvriden nacke död i båsen och det dyra smycket fans ej i kistan. — Guldskatten skall många år derefter blifvit jemte bordshänget hittad af tvenne gamla Jungfruar, som då bodde i samma hus (der Urmakaren C. P. Palm nu bor i Wisby.)
J. P. Enderberg.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.270-271