Skogs-knarren mystik

Så kallas ett slags skogs-rå, Byse eller »något galet», som städse fördoldt för menniskors ögon uppehåller sig alltid inne i tätaste skogen eller i s.k. »tjåck», ajne-»tjåck», gräne-»tjock» i stora buskar, eller så. Skogs-knarren ter sig för Skogs-Bonden såsom ett knarrande eller pickande ljud, som har en förvillande kraft med sig.

En Bonde var engång om vintern faren i skogen efter ved: bäst det var, fick han till sin förskräckelse höra Skogs-knarrens stygga läte, och han der gick kring för att leta sig ut någon skaplig »skog» till sitt lass, såg han sig plötsligen alldeles villad i skogen, vandrade länge och väl och kunde ej åter hitta reda på sina dragare. Ändtligen måste han återvända mycket noga i sine egna spår, då han långt om länge slutligen återfann sina ök vid släden. Han såg då att Skogsknarren hade vilsnat honom att gå tvärs ifrån den väg han bort gå.
A. Söderdal.

[I marg. står]: När man märker sådant »skogs-skaf», tror man att det är jemmerlåt af dem, som sitta i kläm i helvite, hvarföre man genast lassar eller hugger af det.
L. Nordin.

»Skogs-knarren», m. def. eller »-skaf» = då grenar i skogen vid storm gnida mot hvarandra.
J. J. Båta, Fårö. L. O. K.

Ved och bark, som således ligga mot sig och skafva, är bra emot skaf-sår.
L. O. K.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.155-156